Blogguppgift E: The Elements of Journalism

Vi lever i ett informationssamhälle där det publiceras mer nyheter än någonsin. Men trots det verkar både författarna till Elements of Journalism och medieforskaren Gunnar Nygren samt den brittiske journalisten Nick Davies eniga om att mycket av dagens nyheter handlar om att ”paketera om”. Det blir allt vanligare att lägga sin tid på att söka information från skrivbordet istället för att ta sig ut i verkligheten.
Klart är att de ekonomiska drivkrafterna har en stark påverkan på den här utvecklingen liksom de stora mediekoncernerna och strukturella nyhetssystem som bidrar till ett kostnadseffektivt arbetssätt.
Resultatet leder lätt till en enahanda förmedling med likriktade nyheter och tidspressen att leverera mer på kortare tid till brist på verifiering och analys som följd.

I boken The elemnts of Jouralism beskriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel ett antal hörnstenar i god journalistik.
De rekommenderar bland annat att ägna mer tid åt sammanställning och verifiering och låta det bli stommen i ny journalistik istället för att ”jaga” vidare efter mer information. Genom att ge identifierbara källor och hjälpa till att visa på vad som är viktigt i informationsmassorna har journalisten en viktig roll. Logisk ordning och sammanhang, en process mot förståelse.

Citatet ”The role of the press, then, in this new age is to answer the question ”Where is the good stuff?” från The Element of Journalism känns välkommet.

För en tid sedan lyssnade jag på en intervju med Christina Jutterström där hon berättar om sin bok ”Fri Television?” och sin syn på Public Service i en ny medievärld.
Hon tror på en sammanslagning av de tre Public Service bolagen. Förutom att spara pengar på administration och teknik som kan gå till programskapande verksamhet kan man också samordna många funktioner. Man behöver till exempel inte skicka ut flera reportrar (från de olika bolagen) till samma presskonferenser. I stället kan man lägga resurser på att granska och analysera.
Tanken är god men frågan är om inte Jutterström faller inom ramen för den kommersiella logiken som Nick Davidsson pratar om. Många av journalistikens fallgropar som tas upp i boken riskerar också att besannas.

När Nick Davies tar upp exemplet på massförstörelsevapen i Irak slås jag av hur rätt han har. Jag har ibland tänkt att det är märkligt att ingen kritisk granskning kommit efter USA´s invasion av Irak. Men lika snabbt som tanken kom har den också försvunnit, kanske i mediebruset??
Att man använder journalistiken som ett verktyg i krigspropaganda är inget nytt. Om man går lite längre tillbaks i tiden kan man titta på Vietnam, Falklandskriget och Kuwaitkriget.
Som nyhets”konsument” är det av allra högsta intresse att vi får ta del av sanningen. Kanske inte i en filosofisk eller vetenskaplig bemärkelse utan som en ”användbar” sanning. Journalistens roll bör vara att vägleda, för det finns gott om dold pr.
Självklart ska fakta som namn och datum vara kontrollerat men än viktigare är att verifiera innehållet, sanningen om faktauppgifterna.
Om metoder, motiv och källor redovisas öppet kan man skapa förtroende hos publiken vilket ger möjlighet för dem att dra egna slutsatser.
Man behöver inte vara opartisk och neutral så länge man är objektiv, lojal mot sina mottagare och sanningsenlig.

För senaste nytt - Glöm journalistiken

Ett pulserande interaktivt flöde - Microbloggarnas direktrapportering förändrar journalistiken (SvD 2 december 2008).
Det är bara två exempel på artiklar den senaste tiden om de sociala medier - aktiviteter som kombinerar teknik, social interaktion och skapande av media. Flickr, Twitter, You-Tube, Jaiku, Facebook, Google är bara några namn på de plattformar som vunnit mark. Allra helst nu i samband med terrordåden i Mombai, Indien.
När det inträffar stora händelser och katastrofer är människors behov av information stort.


Katastrofer
Det är kanske vid katastrofer som fenomenet sociala medier verkligen kan visa sin styrka. Mängder av vittnen, iakttagelser och rapportörer kan tillsammans med tekniken leverera information omedelbart till mottagaren.
De traditionella medierna har inte en chans att mäta sig med det flöde av direktrapportering.

Tsunamin är ytterligare ett exempel där alternativ media haft stor betydelse. Kanske inte så mycket beroende på traditionella mediers tillkortakommande. Snarare var det svårigheten att överblicka och organisera information som gjorde att allmänheten sökte alla tänkbara källor.

Men det är just denna fördel, mängden, som också i min mening kan bli en nackdel för professionella journalister. Om man går in och tittar på Twitter, taggen Mumbai, möts man av en enorm mängd inlägg. Det framstår som en omöjlig uppgift att samla in, granska och verifiera den information som finns tillgänglig på nätet.
Kanske kan nyhetsfilter som sammanställer publicerat material vara framtiden? Men snarare som uppslagskälla.
Eller som bloggaren Tor Löwkrantz på Bitform  uttryckt det: lägg örat mot marken, dvs. scanna av de sociala medierna och upptäck trender och tendenser i vad som debatteras ute i cyberrymden. Här finns säkert källor till nya journalistiska uppslag.

Pris i Medborgarjournalistik
En av de intressanta bloggdialoger jag stött på under den här uppgiften var den mellan Magnus Ljungkvist, 2007 års vinnare av Medborgarjournalistik-priset, och Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman, författarna till en kritisk artikel i Dagens Media.
Magnus fick priset för avslöjandena kring moderaten Maria Borelius ekonomiska affärer.
Det är ett lysande exempel på hur sociala medier kan fungera som medborgar journalistik kan man tycka.
Men vad som framkommer i artikeln är att priset, som instiftats och marknadsförts av Politikerbloggen, sponsrats av pr-byrån Prime. Att Magnus till vardags dessutom arbetar som pressekreterare åt socialdemokratern blir pricken över i:et.
I det här fallet, trots att Magnus hävdar sin neutralitet, tycker jag man tydligt ser problematiken i vårt mediesamhälle. Måste man ha läst Elements of Journalism för att kunna bedöma tillförlitligheten?

Allt bygger på kommunikation men vad är det som skiljer information, pr, nöje och journalistik åt?
En av journalistikens egenskaper är att kunna verifiera sina uppgifter. Om man är öppen med sina metoder, motiv och källor kan man skapa förtroende hos publiken vilket ger möjlighet för den att dra egna slutsatser.

Jag rekommenderar att läsa artikeln.
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=116625

En bokhandlare i Kabul sett ur västerländska ögon

Eftersom jag tills helt nyligen inte läst den omtalade boken "Bokhandlaren i Kabul" var valet lätt. Men utan att inte riktigt kunna sätta fingret på det…har jag känt ett visst ifrågasättande när jag läst den? Och först efter att ha läst de till uppgiften tillhörande artiklarna, börjar det gå upp ett ljus för mig. 

Svaret är förmodligen den form boken är skriven i och som jag nu förstår kallas ”new journalism”, journalistikens fakta i kombination med en litterär berättarteknik. Jag har helt enkelt svårt att bestämma mig för om den ska ses som en fiktiv eller sann historia.

Åsne Seierstad skildrar livet i Afghanistan genom bokhandlaren Sultan Khan och hans familj. Bortsett från förord och efterord står hon helt utanför.

I förordets fem sidor berättar hon om sin tid i familjen och ger konkreta exempel på vad hon faktiskt upplevt under de fem månader hon befann sig i Afghanistan. På något sätt känner jag att hon vill styrka sin berättelse.

Boken inleds med en tillbakablick på huvudpersonens bakgrund. Därefter fortlöper reportaget genom nedslag i olika familjemedlemmars livssituation.

Faktapresentationen är grym, det var länge sedan jag tog till mig så mycket historia och traditioner om ett land på ett så lättsamt sätt. Det finns många bra miljöbeskrivningar som lättar upp och ger liv åt Afghanistans historia.

Berättartekniken varierar genom boken. De första sju kapitlen hoppar i tid, blandar in många personer utanför familjen, berättar om sångtraditioner och några av Talibanernas förbud. Det hela blir en känsla av montagemodell.

Därefter blir historien mer koncentrerad på familjen och nutid. Jag upplever en tydligare novellkänsla. Och först då kan jag släppa den återkommande tanken;

Hur vet Åsne vad som sades eller upplevdes?

Om syftet med reportaget är att väcka opinion tycker jag berättartekniken är olycklig. Det finns en risk att författaren väver in sina egna värderingar hos de porträtterade personerna och att djupt skilda kulturella och religiösa olikheter kan uppfattas alltför mycket ur ett västerländskt perspektiv.

Namn och bildpublisering?

En återkommande fråga.

I aktuellts inslag kring namn och bild/filmpublisering i samband med dödsskjutningarna i finska Kauhajoki hör vi att redaktionen värderar det publisistiska högre än risken att inspirera andra "nutcases". Anledningen är att filmklippen fanns på You Tube innan själva händelsen och var hot. Hade polisen kunnat agera annorlunda? Ja, det lär vi väl bli varse om men faktum är att hoten togs på allvar.

Men jag ställer mig frågan, vad tillför bilderna? Brottsmannen är död, så det lär inte handla om att varna allmämheten för en potentiell förbrytare. Vittnen finns det troligen gott om och när det kommer till att granska polisens hantering av hoten tror jag inte bilderna tillför så mycket. Den version jag sett hade inget ljud och hur ska man då kunna göra en korrekt bedömning av hotet?

Om media med ord beskrivit vad som utspelades på filmen tror jag det blivit tydligare.

Oavsett om bilderna kommer före eller efter händelsen är de en del i mediakarusellen, att bli sedd. Jag tycker man borde ha värderat risken att inspirera andra högre.

I DN s debattartikel från den 16 april kan vi läsa om Stig Hadenius och hur han tror att bildpublisering av Anders Eklund i samband mordet på Pernilla Herngren kanske kunnat undvika mordet på Engla Höglund.

Jag kan inte se hur en bild skulle kunna förebygga ett brott såvida det inte handlar om en ren efterlysning. Hur länge kommer vi ihåg en bild på en brottsling? Förmodligen inte tillräckligt länge för att kunna utnyttja den "varnande" informationen.

Låt polisen göra sitt och låt journalisterna granska polisen.

Är du en nyhet, lille vän? Hur kan orkanen Gustav dominera nyhetsförmedlingen trots två andra större katastrofer? Medierna i P1 söker svar på frågan.

 Jag googlade lite snabbt på ämnet och hittade några intressanta inlägg av fyra större tidningar; DN, Svenskan, GP och Norra Västerbotten. Radioprogrammet har uppenbarligen inte gått de konkurrerande medierna förbi. Medierna i P1 verkar vara välbevakat!
De två större dagstidningarna är i stort eniga och jag undrar hur deras inlägg kan bli så likformiga?
 En sammanfattning av deras synpunkter ser ut ungefär så här:

- Katastrofen är politiskt intressant utifrån myndigheternas otillräckliga insatser i samband med den tidigare orkanen ”Katrina”.

- Det fanns en ytterligare politisk dimension eftersom republikanerna förberedde sitt konvent.

- Jordbävningen i Kina i våras bevakades betydligt mer då OS närmade sig och det fanns stor uppmärksamhet på den kinesiska regeringen. ( Dvs då fanns det en politisk vinkel).

- Och slutligen frågar de sig varför man inte oftare hittar politiska ”implikationer” exempelvis i Kina och Indien som trots allt är stormakter med inflytande på världspolitiken.

 I boken Massmedier (av Stig Hadenius och Lennart Weibull, 2003) läser jag vidare, och hittar uppgiften att närmare 60 procent av alla nyhetsjournalister i världen är stationerade i Västeuropa och USA. Det i sig, kan man ju misstänka påverkar omfattningen av rapporteringen från dessa regioner.
 De hänvisar också till en studie av nyhetsströmmarnas förhållande till handelsströmmarna som visar på en stor överensstämmelse. I-länder dominerar nyhetsflödet och u-länder får en begränsad uppmärksamhet.

 En snabb titt på Exportrådets hemsida visar att vår export till Indien är en tiondel av den till USA.

 Att den amerikanska ekonomin påverkar den svenska marknaden är känt. Ta bara den aktuella bolånekrisen och bankkraschen Lehman Brothers. Två ämnen som i allra högsta grad ”berör” och är viktiga för svenska läsare.

 Frågan som DN och Svenskan ställer sig är relevant. Varför hittar man inte fler politiska vinklingar på nyheter från de två stormakterna Kina och Indien?

 Ibland verkar det som om nyhetsförmedlingen väljer en säkrare väg. De förmedlar sådant som läsaren redan har kunskap om och lätt tar till sig istället för att vidga mottagarens världsuppfattning. Indiens globala betydelse växer och om allmänhetens insikt var större kanske det skulle leda till en ökad mediebevakning?