En återkommande fråga.
I aktuellts inslag kring namn och bild/filmpublisering i samband med dödsskjutningarna i finska Kauhajoki hör vi att redaktionen värderar det publisistiska högre än risken att inspirera andra "nutcases". Anledningen är att filmklippen fanns på You Tube innan själva händelsen och var hot. Hade polisen kunnat agera annorlunda? Ja, det lär vi väl bli varse om men faktum är att hoten togs på allvar.
Men jag ställer mig frågan, vad tillför bilderna? Brottsmannen är död, så det lär inte handla om att varna allmämheten för en potentiell förbrytare. Vittnen finns det troligen gott om och när det kommer till att granska polisens hantering av hoten tror jag inte bilderna tillför så mycket. Den version jag sett hade inget ljud och hur ska man då kunna göra en korrekt bedömning av hotet?
Om media med ord beskrivit vad som utspelades på filmen tror jag det blivit tydligare.
Oavsett om bilderna kommer före eller efter händelsen är de en del i mediakarusellen, att bli sedd. Jag tycker man borde ha värderat risken att inspirera andra högre.
I DN s debattartikel från den 16 april kan vi läsa om Stig Hadenius och hur han tror att bildpublisering av Anders Eklund i samband mordet på Pernilla Herngren kanske kunnat undvika mordet på Engla Höglund.
Jag kan inte se hur en bild skulle kunna förebygga ett brott såvida det inte handlar om en ren efterlysning. Hur länge kommer vi ihåg en bild på en brottsling? Förmodligen inte tillräckligt länge för att kunna utnyttja den "varnande" informationen.
Låt polisen göra sitt och låt journalisterna granska polisen.
